Jag har väldigt svårt att lite på folk

att tro på när dom säger att dom älskar mig,

och jag har också svårt att säga till folk att jag älskar dom,

för jag är rädd att dom ska lämna mig

tänk om det beror på att jag är känslo kall 

Att folk säger att dom alltid kommer att vara där för mig,

till och med när mina föräldrar säger det,

för jag vet att det är sant, men jag tror inte på det

Folk har aldrig lämnat mig och folk har aldrig övergett mig

så jag vet inte varför

Jag har alltid skylt det på att jag har dålig självkänsla

och dåligt självförtroende,

men det gör ont när folk säger att dom älskar mig,

för jag tror att dom lurar mig,

och jag väntar bara på att någon ska hoppa fram och skrika

"You´re on candid kamra" 

Kent

Du och jag döden

Järnspöken

http://www.youtube.com/watch?v=XsOcamaS0rc

Dom brände ner grönan, och skolan står där ensam nu

och cykelställe står tomma än trots att loven är slut

Dom fäller kastanjeträd i allén framför skolgården

jag rör mig tyst hör inte hemma här, jag är vållnaden

Jag vet inte varför, men kanske är det därför jag minns det så väl

dina stora ögon, dina bruna händer, dina vassa knän

Var det dig jag såg, som en skugga ur mine drömmar

var det dig jag såg, som jag svor att aldrig glömma

Dom gräver i parken, och frosten i marken blir ett försvar

och vid hörnet av kyrkan där järnvägen går, har dom spärrat av

Någon ligger i gräset med frostiga kläder, så stilla och vit

och blåljusen blinkar tänk vad man kan göra med en lite kniv

Och jag vet inte varför, men jag återvänder alltid hit

det var väl nårot vi gjorde, något vi sa här som förändrade mitt liv

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar

var det dig jag såg, som jag svor att aldrig glömma

Var det dig jag såg, som ett spöke från döda drömmar

var det dig jag såg, har jag äntligen lyckats glömma